Sjukt

Är det inte sjukt hur hjärnan spelar ett spratt med den ibland? Vissa dagar kan man vara stensäker på en sak och den andra dagen inte förstå alls varför man tyckte/kände/gjorde som man gjorde. Jag har i alla fall lärt mig det senaste halvåret att man aldrig ska vara så säker på något. Jag har aldrig varit sen sån som tar saker för givet. Däremot har jag varit en sån som inriktar mig på en sak och är bombsäker på den saken och sen andra sekunden ändrar mig och vill göra något helt annat.

Som jag skrev för några månader sen så ville jag inte alls åka tillbaka till USA pga att jag tyckte det var waste med pengar men vet ni vad. Nu tänker jag som jag tänkte innan jag åkte, det är inte waste med pengar för fem öre. Att vi i Sverige kan få den möjligheten till att ta lån till en sån stor upplevelse som att gå på college är väl helt fantastisk trots allt?

En del håller inte med mig där men det är min åsikt. Skulle man få chansen att åka till ett underbart land med underbara människor så skulle man ta den. Om man nu var intresserad av det och ville det. Skulle jag kunna så skulle jag åka tillbaka till USA och jag vet exakt med vilka. Det finns inga andra jag skulle kunna tänka mig att åka med.

Skulle USA bli en möjlighet för mig igen oavsett om jag går undersköterskeutbildningen nu så skulle jag ta den. Jag skulle ta den möjligheten och göra allt helt annorlunda emot vad jag gjorde sist.

Sist flyttade jag in hos en tjej med 3 andra. Sen bestämdes det att vi skulle flytta ner till en större lägenhet och det skulle ske någon vecka efter jag hade kommit dit. Jag hade bara pratat med dom på facebook innan så jag hade inte träffat någon av dom tidigare. Det slutade med att vi bodde 10 personer i den första lägenheten vi bodde i så jag och en annan tjej sov på golvet i den lägenheten vi skulle flytta till. Efter några veckor flyttade vi äntligen ner till den större lägenheten men utan några rumskompisar. Vi bodde två st i en 3 bedroom 2 bathroom. Alltså en sjukt stor lägenhet med en hyra på ca. 30.000 svenska kronor. I samband med det här kom all min hemlängtan. Vi fick leta nya roomies och hittade tillslut 4 andra som skulle bo med oss. Allt var bara kaos och min hemlängtan slängde fram och tillbaka hela tiden.

Mitt största problem där borta var att ingen kände mig sen tidigare. Ingen kände dom jag pratade om här hemifrån. Ingen förstod vem Cira var. Ingen kände mina föräldrar. Det är påfrestande.

Om jag skulle åka till USA igen så skulle jag lära känna och träffa dom jag skulle bo med innan vi åkte. Sen skulle jag vilja att alla åkte samtidigt. Letade lägenhet tillsammans. Skrev på ett kontrakt tillsammans. Lärde känna området tillsammans. Och alla sånna små saker som ändå betyder något.

Min tid USA sist var inte bara dålig. Den var även den bästa tiden i mitt liv. Jag är så fantastiskt glad över att jag har Lindah i mitt liv, om någon inte vet så är det tjejen jag delade rum med i USA. Min trygghet och hon blev min andra halva. Mådde jag dåligt kände hon av det och tvärtom. Vi stöttade varandra som systrar och naggade på varandra som systrar. Jag har aldrig haft så roligt som jag hade med henne. Vi skrattade hela tiden! Och då menar jag ont i magen skratta. Hon visade mig runt överallt och agerade en mammaroll lite smått. Jag är glad över att hon fanns där när jag var där. Hon håller nog med om att några saker kunde varit bättre. Min älskade Lindah!